Det här ämnet skall inte bemötas lättvindigt. Ett hjärta med kärlek till Jesus åstundar inte en annans otillåtna närmande. Kristus tillfredsställer varje längtan. Denna ytliga tillgivenhet är av samma slag, som den upphöjda njutning, som Satan lovade Eva. Härigenom åstundas det, som Gud har förbjudit. När det är för sent, kan hundratals personer förmana andra, att inte närma sig stupkanten. Intellekt, ställning, rikedom kan aldrig, aldrig ersätta moraliska egenskaper. Rena händer, ett ofläckat hjärta och ädel, uppriktig hängivenhet till Gud och sanningen uppskattar Herren mer, än guldet i Ofir. Ett ont inflytande äger bestående kraft. Jag skulle önska, att jag förmådde att framställa den här saken för Guds budlydande folk precis som den har framställts för mig. Måtte det ledsamma minnet av Salomos avfall mana varje själ, att sky samma stupkant. Hans svaghet och synd läggs fram till beskådan för på varandra följanden släkten. Den störste kung, som någonsin har hållit i en spira, om vilken det yttrats, att han var Guds Älskade, blev befläckad genom att älska fel personer och försakades i denna olycka av sin Gud. Världens mäktigaste härskare förmådde ej, att styra över sina egna lidelser. Salomo må ha blivit ryckt ”som ur elden”, likväl förmådde inte hans syndaånger att få bort de höga platserna, eller smula sönder de stenar, som fortsatte att vittna om hans överträdelser. Han vanhedrade Gud, och lät sig hellre behärskas av lusta, än att ta del av gudomlig natur. Vilket arv, som Salomos leverne har överfört till dem, som gärna använder hans exempel, för att skyla över sina egna tarvliga gärningar! Vi måste antingen överföra ett gott eller ont arv. Skall våra liv och vårt exempel vara en välsignelse eller en förbannelse? Skall folk titta på våra gravar och säga: Han förstörde mig, eller: Han räddade mig? ...