Läxan från Salomos liv är av särskild moralisk betydelse för dem komna till ålder, för dem, som ej längre klättrar uppför berget, utan som vandrar nedåt och skådar solens nedgång. Vi förväntar oss att få se fel i karaktären hos unga, som inte behärskas av kärlek till och tro på Jesus Kristus. Vi ser, hur ungdomar vacklar mellan rätt och fel, hur de vacklar mellan fasta principer och den nästan överväldigande strömmen av ondska, som hotar att slå undan benen på dem och orsaka deras eviga undergång. Dock väntar vi oss bättre saker från dem av mogen ålder. Vi förväntar oss, att karaktären skall vara fast, att principer skall ha rotat sig, och att faran för nedsmutsning inte skall nå dem. Men fallet med Salomo står framför oss som ett varnande fyrtorn. När Du, gamle pilgrim, som har utkämpat livets strider, tror att Du står, se då till att Du inte faller. Hur skakades inte, i Salomos fall, hans svaga, vacklande sinnelag – utåt sett var han djärv, bestämd och avgjord – likt ett rö i vinden under frestarens makt! Hur böjdes inte en gammal, knotig ceder från Libanon, en stadig ek från Bashan av frestelsens snärt! Vilken läxa för alla, som vill få själen frälst, att ständigt vaka under åkallan! Vilken maning, att alltid bibehålla Kristi nåd i hjärtat, att kämpa mot invärtes fördärv och utifrån kommande frestelser (Brev 51, 1886)!