Med mindre predikantens anlete är gjort som av flinta, med mindre han besitter osviklig tro och mod, med mindre hans hjärta stärks av dagligt umgänge med Gud, börjar han att formulera sitt vittnesbörd till att passa de ohelgade öronen och hjärtana åt dem, som han vänder sig till. I sina försök, att undvika det klander han eljest är utsatt för, skiljer han sig från Gud, och förlorar förnimmelsen av Guds gillande, varigenom vittnesbördet blir tamt och livlöst. Han upptäcker, att modet och tron har svikit honom, och då blir hans ansträngningar fruktlösa. Världen är full av smickrare och hycklare, som fallit för önskan att behaga; men de trofasta män, som inte drivs av egennytta, utan älskar bröderna för högt, för att finna sig i deras syndande, är förvisso få (The Review and Herald, den 7. april, 1885).