Kapitel 96. En ödmjukhetens och syndaångerns bön – Esra besatt bönens rätta anda. Då han lade fram sin vädjan å Israels vägnar, sedan de hade syndat allvarligt med tanke på allt ljus och alla förmåner, utbrast han: ”jag skäms och blygs för att upplyfta mitt ansikte till dig, min Gud, för våra missgärningar har växt oss över huvudet, och vår skuld är så stor att den når upp till himlen.” Esra mindes Guds godhet i, att åter ge Sitt folk fotfäste i deras fäderneland, och han blev överväldigad av indignation och sorg över tanken på deras otacksamhet som svar på Guds favörer. Hans språk uttrycker äkta själslig ödmjukelse, den syndaånger som går hem hos Gud i bön. Blott den ödmjukes böner når in i Herren Sebaots öron (The Signs of the Times, den 19. februari, 1885). |