3. Ett levande samvete leder till bekännelse – David segrade ofta genom Gud, och ändå talade han mycket om sin ovärdighet och syndfullhet. Hans samvete varken sov eller var dött. ”{M}in synd”, utropade han, ”är alltid inför mig.” Han smickrade sig inte med, att synden var något han inte behövde bry sig om, ja, att den inte angick honom. Då han blev varse omfattningen av det egna hjärtats svekfullhet, blev han ordentligt äcklad av sig själv, och bad om, att Gud med Sin kraft måtte tillbakahålla honom från övermodiga synder, och rena honom från okända fel.