För att en kristen alls skall frodas och gå framåt, måste han göra det ibland folk, som inte känner Gud, ibland försmädligheter, utsatt för hån. Han måste stå rakryggad som palmen i öknen. Himlen må te se sig som mässing, ökensanden piska emot palmens rötter, och bilda högar omkring stammen. Ändå framlever trädet som en städsegrön, friskt och starkt mitt i den heta ökensanden. Om man gräver undan sanden ända ned till rotutskotten på palmen, upptäcker man hemligheten till dess överlevnad; den går på djupet under ytan, ned till det dolda vattnet inne i jorden. Bilden av kristna som palmträd är verkligen passande. De är som Hanok; fastän omgivna av fördärvbringande inflytanden, griper deras tro om den Osynlige. De vandrar med Gud, varvid de vinner kraft och nåd från Honom till att stå emot omgivningens moraliska nedlortning. Likt Daniel vid Babylons hov, står de där rena och ofläckade; deras liv är dolt med Kristus hos Gud. De är dygdiga i anden mitt uppe i all urartning; de är sanna och trofasta, glödande och nitiska, samtidigt som de omges av otrogna, hycklande kristendomsbekännare, gudlösa och världsliga personer. Deras tro och liv är dolda med Kristus i Gud. För dem utgör Jesus en vattenkälla, som flödar över med evigt liv. Tron, i likhet med palmens rotutskott, tränger sig ned inunder det synliga, sugande i sig näring från livets Källsprång (The Signs of the Times, den 8. juli, 1886).