En bild på vårt verk – Själarna åt dem, som vi önskar att frälsa, är som illustrationen Hesekiel skådade i sin syn – en dalgång med förtorkade ben. De är döda i överträdelser och synder, men Gud vill, att vi behandlar dem som om de vore levande. Skulle denna fråga ställas till oss: ”Du människobarn, kan de här benen få liv igen?’”, skulle vårt svar blott bli ett erkännande av ovetande: ”’Herre, HERRE, du vet det.” Efter allt att döma finns det ingenting, som skulle få oss att hoppas på deras återställande. Icke desto mindre måste profetians ord ljuda i öronen också på sådana, som påminner om de förtorkade benen i dalgången. Vi skall inte alls låta oss avskräckas från att fullfölja vårt uppdrag genom håglösheten, slöheten, bristen på andlig vakenhet hos dem, som skall tillföras Guds Ord. Det är meningen, att vi skall förkunna livets ord för dem, som vi må bedöma som hopplösa lyssnare liggande i graven.