Självrättfärdighet är en förbannelse, ett mänskligt förskönande, som Satan använder till sitt förhärligande. De, som smyckar själen med självberöm och smicker, jämnar vägen för de sju andra andarna, som är värre än den förste. Bara genom att ta emot sanningen, bedrar dessa själar sig själva. De bygger på självrättfärdighetens grundval. Hela församlingar må sända upp sina böner till Gud med hjälp av en räcka ceremonier, men om de framförs i självrättfärdighet, blir inte Gud ärad genom dem. Herren tillkännager: ”Men jag skall visa hur det är med din rättfärdighet och med dina verk; de skall inte hjälpa dig.” Till trots för all deras yttre prakt, deras pyntade boning, träder Satan in med en trupp onda änglar och tar plats i själen, för att bidra till bedrägeriet. Aposteln skriver: ”Ty när de har lärt känna vår Herre och Frälsare Jesus Kristus och undkommit världens smitta, men sedan åter blir snärjda och besegrade av den, då har det sista blivit värre för dem än det första. Det hade varit bättre om de aldrig hade lärt känna rättfärdighetens väg, än att lära känna den och vända sig bort från det heliga budskap som överlämnats till dem” (Manuskript 78, 1899).