Judarna äger föga inflytande över den kristna världen, när de visar den budens betydelse, innefattande det bindande Sabbatsbudet, ty när de belyser sanningens gamla ädelstenar, föser de åt sidan de nya sanningarna hos Jesu personliga lärosatser. Å andra sidan är den största orsaken till, att kristna inte kan påverka judarna till att godta Kristi lärosatser såsom den gudomliga visdomens språk, att de, när de belyser skatterna hos Hans Ord, behandlar de föraktfullt rikedomarna hos Gamla Testamentet, vilka utgör Guds Sons tidigare lärosatser, genom Mose. De förkastar lagen, som förkunnades från Sinaiberget, och det fjärde budets vilodag, som inrättades i Edens Lustgård. Men den evangeliepredikant, som rättar sig efter Kristi lärosatser, skaffar sig ingående kunskap om både Gamla och Nya Testamentet, för att kunna framställa dem i deras rätta ljus för folket, i form av en oskiljbar helhet – den ena delen beroende av och kastande ljus över den andra. Alltså hämtar de fram, såsom Jesus instruerade Sina lärjungar, ur sin skattkista både ”nytt och gammal” (The Spirit of Prophecy, Band 2, sid. 254, 255).