3 (Markusevangeliet 14:53; Lukasevangeliet 22:54; Johannesevangeliet 18:13). Ett fördärvat prästerskap – Prästerskapet hade blivit så fördärvat, att prästerna inte drog sig för de mest oärliga och kriminella handlingar, för att förverkliga sina planer. De, som tillträdde tjänsten som överstepräst före och vid tiden för Kristi första ankomst, var inte av Gud till det helga arbetet utsedda män. Kärlek till makt och pengar drev dem till, att önska tjänsten. De sökte en ställning, som skänkte dem myndighet och möjlighet till, att bedriva bedrägeri under fromhetens kappa och därigenom undgå upptäckt. Översteprästen innehade en mäktig och viktig ställning. Han var inte bara rådgivare och medlare, utan dessutom domare; och hans utslag gick ej att överklaga. Prästerna hölls tillbaka genom romarnas myndighet, och hade inte den juridiska makten att låta avrätta någon. Den makten vilade hos dem, som styrde och ställde över judarna. Män med fördärvade hjärtan eftertraktade översteprästens tjänst, och fick den ofta genom mutor och lönnmord. Översteprästen, iförd sin helgade och dyrbara dräkt, med bröstskölden på bringan och ljuset blixtrande på de i bröstskölden innefattade ädelstenarna, utgjorde en synnerligen imponerande eller intrycksgivande åsyn, och väckte hos det samvetsgranna, plikttrogna folket beundran, vördnad och skräckblandad aktning. Översteprästen skulle på ett särskilt sätt föreställa den Smorde, som skulle bli överstepräst för evigt enligt Melkisedeks ordning (The Review and Herald, den 17. december, 1872).