Satan angriper, när personen är som svagast – Medan Han var i ödemarken, fastade Kristus, men Han kände inte av någon hunger. Eftersom Han ständigt bad till Fadern för att bli iståndsatt till att stå emot vedersakaren, erfor Kristus inga hungerkänslor. Han tillbringade tiden i allvarlig bön, innesluten i Gud. Han tycktes vara i Faderns närvaro. Han sökte styrka att möta fienden med och försäkran om, att Han skulle erhålla nåd till att klara av allt det Han föresatt Sig för mänskligheten. Tanken på det förestående kriget gjorde Honom glömsk av allting annat, och Hans själ matades med livets bröd, precis som dagens frestade själar matas, när de uppsöker Gud för undsättning. Han åt av sanningen, som Han skulle skänka folket, som en kraft att befria dem från Satans frestelser med. Han såg Satans makt brytas över fallna och frestade. Han såg Sig Själv hela de sjuka, trösta dem utan hopp, liva upp de modstulna och förkunna evangeliet för de fattiga – uträtta det verk, som Gud hade skisserat för Honom; och Han blev aldrig medveten om någon hunger, förrän den fyrtio dagar långa fastan var över.