36-46 (Markusevangeliet 14:32-42; Lukasevangeliet 22:39-46; se EGW:s anmärkning om Predikaren 8:11). Satan försökte att krossa Kristus – Med tanke på den ohyggliga arten hos världens syndaskuld, kände Kristus behovet att dra Sig undan och vara ensam. Mörkrets makter var tillstädes, för att få synden att framträda så vittomfattande, djupgående och fruktansvärd som möjligt. Genom sitt hat mot Gud, genom att ljuga om Hans sinnesart, genom att uppvisa vanvördnad, förakt och avsky mot lagarna hos Hans styre, hade Satan fått laglösheten att nå upp till himmelen, och det var hans avsikt att låta förbrytelserna anta sådana proportioner, att någon försoning skulle te sig omöjlig. Alltså skulle Guds Son, som försökte att rädda en förlorad värld, krossas under syndens förbannelse. Den klarvakne fienden framställde för Kristus överträdelsens väldiga omfattning på sådant sätt, att det orsakade Honom sådan uttalad smärta att Han kände det som om Han inte skulle kunna vistas i någon människas omedelbara närhet. Han uthärdade inte själva tanken på, att ens Hans lärjungar skulle behöva bevittna Hans sinnes lidande, då Han begrundade världens ve. Inte ens Hans mest avhållna vänner fick vara med Honom. Rättvisans svärd hade dragits ur slidan, och Guds vrede mot laglösheten vilade över människans ersättare, Jesus Kristus, Faderns enfödde.