45, 46 (vers 54; Markusevangeliet 15:33, 34, 39; Lukasevangeliet 23:46, 47; Johannesevangeliet 19:30). Omständigheterna sådde frön – Övertygelsen, som trängde sig på många vid tidpunkten för Kristi rättegång, vid tidpunkten då korset i tre timmar var höljt i mörker – utan naturlig orsak – och då Han yttrade Sina sista meningar, ”’Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?’”, ”’Det är fullbordat’”, ”i dina händer överlämnar jag min ande”*, var säd som såddes och som mognade till skörd, då lärjungarna vid ett senare tillfälle modigt förkunnade evangeliet. Jordbävningen, det genomträngande skriet, den plötsliga döden som framkallade det allt annat än framviskade ropet ”’Det är fullbordat’”, tvingade fram ur många orden ”’Den mannen var verkligen rättfärdig’”; ”’Denne var verkligen Guds Son.’” Många, som hade drivit gäck med och hånat samt snäst åt Guds Son, fruktade storligen för att den bävande jorden, de söndrade och darrande klipporna skulle beröva dem själva livet. De hastade bort ifrån scenen, slående sig för bröstet, snavande, fallande, i ohygglig skräck för, att jorden skulle öppna sig och sluka dem. Att förhänget i templet rämnade på ett så gåtfullt sätt, förändrade många av de judiska prästernas religiösa tänkande, och en betydande skara fick en ny tro. Efter Pingstdagen läser vi, att ”Guds ord hade framgång och antalet lärjungar i Jerusalem ökade kraftigt. Även en stor skara präster blev lydiga mot tron. Stefanus var fylld av nåd och kraft och gjorde stora tecken och under bland folket (Manuskript 91, 1897).”{5BC 1108.4} * Kursivt i Svenska Folk-Bibeln 98.