I Kristus flätades det gudomliga och det mänskliga samman. Det gudomliga förföll inte till att bli det mänskliga; det gudomliga behöll sin ställning, men genom att förenas med det gudomliga, stod det mänskliga emot det svåraste prov vid frestelsen i ödemarken. Den här världens furste kom till Kristus efter Hans långa fasta, då Han var hungrig, och uppmanade Honom till att befalla stenarna att bli till bröd. Men Guds plan, framtagen för människans frälsning, innefattade att Kristus skulle känna till hunger och fattigdom, ja, varje fas av människans erfarenhet. Han stod emot frestelsen, genom den kraft och makt, som kan bli människans. Han fattade om Guds tron, och det finns inte en man eller kvinna, som inte kan få tillgång till samma hjälp genom tro på Gud. Människan kan få del i gudomlig natur; det lever inte en själ, som inte kan anropa himmelens undsättning vid frestelse och prövning. Kristus kom, för att uppenbara källan till Sin kraft, på det att människan aldrig måtte förlita sig på sin egen, otillräckliga förmåga härvidlag.