Det återstod för fariséerna att lära sig, att rättfärdighet upphöjer ett folk, att formväsende och ceremonier inte kan ersätta rättfärdighet. Lika sant som att Kristus undervisade folket höljd i molnstoden, gjorde Han det sittande på berget. Samma ömsinta omtanke om de fattiga betonades då, som då Han personligen undervisade lärjungarna. Men Israels styresmän tog aldrig upp det personliga ansvaret inför Gud, liksom Hans förbarmande, kärlek och barmhärtighet i sin undervisning av folket. Kristus sade: ”Ingen sätter en lapp av okrympt tyg på en gammal mantel. I så fall skulle den påsatta lappen riva bort ännu mer från manteln och revan bli värre.” Den sanning, det liv, det ljus, som skulle utmärka sann gudsfruktan, gick inte att förena med fariséernas konstlade religion (Manuskript 3, 1898).