Kapitel 9

11 (Jesaja 58:4; Lukasevangeliet 5:30). Den stoltes, respektive den ödmjukes, fasta – Fariséerna betraktade, hur Kristus satt och åt med publikaner och syndare. Han var lugn och självbehärskad, snäll, artig och vänlig; och även om de inte kunde göra annat än beundra den vackra tavlan, skilde den sig högst märkbart från deras eget handlande, varför de inte stod ut med åsynen. De högfärdiga fariséerna upphöjde sig själva, och ringaktade dem, som inte hade välsignats med sådana förmåner och ljus, som de hade erhållit. De avskydde och föraktade publikanerna och syndarna. Men i Guds ögon var deras skuld större. Himmelens ljus blixtrade fram över deras gångstig, sägande: ”Det här är vägen, följ den”; men de hade föraktfullt avvisat gåvan. I det att de vände sig till Kristi lärjungar, sade de: ”’Varför äter er mästare med publikaner och syndare?’” Med den här frågan hoppades de att väcka den fördomsfullhet, som de visste hade förekommit hos lärjungarna, och därigenom försvaga deras tro. De riktade sina pilar dit, där de mest troligt skulle slå vederbörande gula och blå samt såra.