Jesus visste, att Han inte kunde hjälpa de skriftlärda och fariséerna, med mindre de skulle tömma sig själva på sin dryghet. Han valde ut nya skinnläglar åt Sin nya läras vin, och gjorde fiskare och icke utbildade troende till Sina härolder för Sin sanning i världen. Och ändå var inte Hans lära ny, fastän den tycktes människorna det, utan uppenbarelsen av betydelsen hos det, som hade undervisats om sedan begynnelsen. Det var Hans avsikt, att lärjungarna skulle ta till sig den enkla, ofördärvade sanningen som vägledning i livet. De skulle inte lägga något till Hans ord, eller omkonstruera innebörden av Hans yttranden. De skulle inte förse Skriftens entydiga undervisning med någon mystisk tolkning, eller anlita teologiska källor till att bygga mänskliga teorier. Det var genom att förse Guds klara ord med en mystisk betydelse, som helgade och livsviktiga sanningar miste nästan all betydelse, samtidigt som människors teorier sattes i förarsätet. På det här viset kom man att lära ut mänskomeningar som läror, och förkasta Guds bud, för att hålla sig till sina traditioner (The Review and Herald, den 2. juni, 1896).

34. Se EGW:s anmärkning om Matteusevangeliet 12:24-32.