15. Sista gnuttan hopp borta – Hur sörjde inte Kristus över att se judarna avgöra sitt öde bortom all räddning! Han allena förmådde att begripa vikten av, att de förkastade, förrådde och fördömde Guds Son. Hans sista hopp för det judiska folket var borta. Ingenting kunde avvärja dess dom. Av folkets företrädare förnekades Gud som deras Härskare. Av icke fallna världar, av hela det himmelska universum hördes den hädiska utsagan: ”’Vi har ingen annan konung än kejsaren.’” Himmelens Gud hörde, vad de hade valt. Han hade berett dem tillfälle, att ångra sig, men de vägrade. Fyrtio år senare förstördes Jerusalem, och den romerska makten styrde över folket. Då hade de ingen befriare. De hade ingen annan konung, än kejsaren. Hädanefter var judarna, som ett folk, som en gren avbruten från vinträdet – en död, ofruktsam gren, som skulle komma att samlas in och brännas – från land till land i hela världen, från ett århundrade till ett annat, döda – döda i överträdelser och synder – utan en Frälsare (The Youth’s Instructor, den 1. februari, 1900)!

15, 16. Se EGW:s anmärkning om Matteusevangeliet 27:25, 26.