14 (Filipperbrevet 2:6-8; Kolosserbrevet 1:26, 27; 2:9; Hebréerbrevet 1:3; 2:14-18; se EGW:s anmärkning om Lukasevangeliet 2:40, 52). Mänskoblivandet ett ogripbart mysterium – När vi betänker Kristi mänskoblivande, står vi förbluffade inför en obegripbar gåta, som det mänskliga sinnet inte förmår att lösa. Ju mera vi tänker på det, desto otroligare ter det sig. Hur stor är inte motsatsen mellan Kristi gudomlighet och den hjälplöse nyfödde i Betlehems krubba! Hur går det till, att bygga en bro mellan den mäktige Guden och ett hjälplöst barn? Och ändå uppenbarades världarnas Skapare, Han, vari dväljdes allt hos Gudomen kroppsligen, i det hjälplösa spädbarnet i krubban. Långt mera upphöjd än någon av änglarna, Faderns like i värdighet och härlighet, och ändå iförd mänsklig skrud! Gudomligheten och mänskligheten sammanflätades på ett gåtfullt sätt, varvid människan och Gud blev till ett. Det är i denna förening, som vi finner hoppet för vårt fallna släkte. När vi betraktar Kristus som människa, betraktar vi Gud, och ser i Honom strålglansen från Hans härlighet, den uttryckliga bilden av Hans person (The Signs of the Times, den 30. juli, 1896).