(Första Moseboken 3:15; Matteusevangeliet 8:17; Andra Korintierbrevet 5:21; Hebréerbrevet 4:15; Första Petrusbrevet 1:19.) Den fullständiga syndfriheten hos Kristi mänskonatur – Genom att iföra Sig människans natur i dess fallna tillstånd, deltog icke Kristus på minsta vis i dess synd. Han utsattes för de skröpligheter och svagheter, som människan omges av, ”för att det skulle uppfyllas som var sagt genom profeten Jesaja: Han tog på sig våra svagheter, och våra sjukdomar bar han.”* Han berördes av känslan av våra skröpligheter, och frestades i allt såsom vi blir. Och ändå ”inte visste av synd”. Han var lammet ”utan fel och lyte.” Kunde Satan i minsta mån ha frestat Kristus till synd, skulle han ha krossats Frälsarens huvud. Som det nu blev, förmådde han bara att såra Hans häl. Hade Kristi huvud vidrörts, skulle mänskosläktets hopp ha släckts. Guds vrede skulle ha drabbat Kristus, såsom den drabbade Adam. Kristus och församlingen skulle ha varit utan hopp. * Kursivt i Svenska Folk-Bibeln 98. Övers. anm.