Här beskrivs så den mänskliga: Han ”som till det yttre var som en människa ödmjukade sig och blev lydig ända till döden”. Han iklädde Sig frivilligt den mänskliga naturen. Han gjorde det Själv, och med Sitt eget samtycke. Han klädde Sin gudomlighet med mänsklighet. Han var på samma gång som Gud, men Han framträdde inte som Gud. Han drog ett skynke över Gudomlighetens yttringar, som hade framkallat tillbedjan och beundran från Guds universum. Han var Gud under Sin tid på jorden, men avhände Sig Guds gestalt, och i dess ställe antog en människas form och gestalt. Han vandrade på jorden som människa. För vår skull blev Han fattig, för att vi genom Hans fattigdom skulle bli rika. Han lade åt sidan Sin härlighet och Sitt majestät. Han var Gud, men för en tid gav Han upp härligheterna hos Guds form. Även om Han vandrade ibland människorna i fattigdom och strödde omkring Sig Sina välsignelser, vart Han än gick, skulle legioner av änglar ha lyssnat till Hans ord, ställt Sig omkring människornas Räddare och tillbett Honom. Likväl vandrade Han på jorden utan att bli igenkänd, erkännas, med få undantag, av Sina skapade varelser. Atmosfären var förorenad av synd och förbannelser, i stället för att kännetecknas av prisets sång. Hans öde var fattigdom och förödmjukelse. I det att Han kom och gick under Sitt uppdrag att sprida barmhärtighet för att bota sjukdom, för att trösta de nedstämda, kallade knappt en enda person Honom för välsignad, och nationens stora män förbigick Honom med förakt.