Jämför det med härlighetens rikedomar, de många lovsångerna strömmande ur odödliga strupar, millionerna med välljudande röster i Guds universum i beundrande hymner. Dock ödmjukade Han Sig, och iförde Sig dödlighet. Som medlem av mänskofamiljen var Han dödlig; men som Gud var Han livets källa åt världen. I Sin gudomliga person hade Han alltid kunnat stå emot dödens framstötar, och vägra att komma under dess välde; men Han gav frivilligt upp Sitt liv, för att Han därmed skulle kunna ge liv och föra fram odödlighet i ljuset. Han bar på världens synder, och uthärdade straffet, vilket tornade upp sig likt ett berg över Hans gudomliga själ. Han gav Sitt liv som offer, för att människan inte skulle behöva dö för evigt. Han dog, inte för att Han tvingades därtill, utan av egen fri vilja. Här kan vi tala om ödmjukhet! Himmelens samlade skatter utgöts i en enda gåva, för att rädda den fallna människan. Han inlemmade i Sin mänskliga natur alla de livgivande krafter, som människor behöver och måste erhålla.