Men Han steg än längre ned; människan måste ödmjuka Sig som människa för att ta emot oförskämdheter, förebråelser, skamliga anklagelser och ovett. Han verkade inte ha någon säker tillflykt i Sitt eget land. Han måste fly från ort till ort för Sitt liv. Han blev förrådd av en av Sina lärjungar; Han blev förnekad av en av Sina ivrigaste anhängare. Han blev hånad. Han blev krönt med en törnekrona. Han blev pryglad. Han blev tvingad att bära det tunga korset. Han var inte okänslig för detta förakt och denna vanära. Han underkastade Sig, men, oh! Han kände bitterheten såsom inget annat väsen kunde förnimma den. Han var ren, helig och ofläckad, men ställdes likväl inför rätta som en brottsling! Den tillbedjansvärde Förlossaren steg ned från den högsta upphöjelse. Steg för steg ödmjukade Han Sig för att dö – men vilken död! Den var den skamligaste, grymmaste död på korset som ogärningsman. Han dog inte som hjälte i världens ögon, överhöljd med äretecken, som soldater i strid. Han dog som dömd brottsling, upphängd mellan himmel och jord – led en långt utdragen, skamlig död, utsatt för glåp- och skymforden från en urartad, kriminellt belastad folkmängd! ”Alla som ser mig hånar mig, de spärrar upp munnen, de skakar på huvudet”. Psaltaren 22:8. Han räknades till överträdarna, Han dog till ljudet från åtlöje, och Hans släktingar enligt köttet ville inte veta av Honom. Hans mor bevittnade Hans förödmjukelse, och Han tvingades att se svärdet tränga igenom hennes hjärta. Han stod ut med korset, tog ingen notis om skammen. Han betraktade allt detta som av underordnad betydelse med tanke på de frukter Han höll på att säkra för både invånarna i denna prick till värld och hela universum, varje värld som Gud hade danat.