Det var Paulus’ sed, att anta en vältalighetens stil vid sitt predikande. Som person var han lämpad, att tala inför kungar, inför Atens stora och lärda män, och hans förståndsmässiga framgångar var ofta av värde för honom, då väg skulle banas för evangeliet. Det här försökte han med i Aten, där han bemötte vältalighet med vältalighet, filosofi med filosofi och logik med logik; men han nådde aldrig den önskade framgången. Hans efterklokhet fick honom att förstå, att här krävdes det något mera, än mänsklig visdom. Gud lärde honom, att han måste utrustas med något överstigande världens klokskap. Han måste erhålla sin kraft från en högre källa. För att överbevisa och omvända syndare, måste Guds Ande inlemmas i hans verksamhet och helga varje andligt framsteg. Han måste äta Guds Sons kött och dricka Hans blod (The Review and Herald, den 18. juli, 1899).