Saulus hade tagit framträdande del i Stefanus' rannsakning och dom. De slående bevisen för Guds närvaro hos martyren hade kommit Saulus att ifrågasätta rättfärdigheten i den sak han anslutit sig till mot Jesu efterföljare. I sitt sinne var han djupt upprörd. I sin förvirring vädjade han till dem, vilkas visdom och omdöme han hade fullt förtroende för. Prästernas och rådsherrarnas argument lyckades slutligen övertyga honom om att Stefanus varit en hädare, att Jesus, som den avrättade efterföljaren till Kristus hade predikat om, var en bedragare och att de som tjänstgjorde i de heliga ämbetena måste ha rätt.