Dessa dagar av ingående självrannsakan och förödmjukelse tillbringade Saulus i isolerad avskildhet. De troende hade blivit varnade för avsikten med att Saulus kom till Damaskus. De fruktade nu att han skulle komma att förställa sig, för att så mycket lättare bedra dem. De höll sig därför undan och vägrade honom sin sympati. Han hade ingen önskan att söka upp de icke-omvända judarna med vilka han hade planerat att förena sig för att förfölja de troende. Han visste att de inte skulle lyssna på hans berättelse. Därmed tycktes han vara helt avstängd från all mänsklig sympati. Hans enda hopp om hjälp var hos en barmhärtig Gud. Till honom vädjade han i ödmjuk förkrosselse.