I det att Saulus helt gav efter för den helige Andes övertygande kraft, såg han sitt livs misstag och insåg Guds lags omfattande krav. Han som hade varit en stolt farisé, hade varit övertygad om att han var rättfärdigad genom sina goda gärningar. Nu böjde han sig inför Gud med ett litet barns ödmjukhet och enkelhet och bekände sin egen ovärdighet. Han vädjade om den korsfäste och uppståndne Frälsarens förtjänst. Saulus längtade efter att komma in i full harmoni och gemenskap med Fadern och Sonen. Så intensiv var hans längtan efter förlåtelse och godtagande, att han sände upp brinnande böner till nådens tron.