Då nu under olika motiveringar Petrus' avrättning uppsköts till efter Påsken, fick församlingens medlemmar tid till djup självrannsakan och allvarlig bön. De bad utan avbrott för Petrus, eftersom de kände att de inte skulle kunna undvara honom i sin verksamhet. De insåg att de hade kommit i ett läge, i vilket Kristi församling, utan särskild hjälp från Gud, skulle komma att utplånas.