Bortsett från att Paulus personligen hade fått undervisning av Gud hade han inte några traditionella idéer om enskilt ansvar. Samtidigt som han vände sig till Gud för att få direkt ledning, var han alltid beredd att erkänna den auktoritet som de troende i grupp hade fått, då de var förenade i församlingsgemenskap. Han kände behov av råd. När frågor av betydelse uppstod, var han glad över att kunna framlägga dessa inför församlingen och att gemensamt med sina trosfränder få bedja till Gud för att få visdom att fatta rätta beslut. Även "profeters andar", förklarade han, "äro profeterna undernådiga. Gud är ju icke oordningens Gud, utan fridens. Såsom. . . i alla andra de heligas församlingar". (1 Kor. 14:32-34.) Liksom Petrus lärde han, att alla som hade förenats i församlingsgemenskap, skulle underordna sig varandra. (1 Petr. 5:5.)