Det är en allmän princip att om de gåvor och krafter som Gud gett oss inte används, kommer de att tyna bort och gå under. Om man inte lever efter evangelium och undervisar andra om det, förlorar det sin livgivande kraft och sin helande förmåga. Det var detta som var bakgrunden till apostelns farhågor att han skulle kunna misslyckas med att framställa varje människa fullkomlig i Kristus. Paulus' förhoppningar om att vinna himmelen fördunklades, när han tänkte på möjligheten av, att misstag från hans sida skulle kunna bli orsaken till att församlingen fick en mänsklig i stället för en gudomlig prägel. Hans kunskap, hans vältalighet, hans underverk, att han hade fått se in i själva himmelen, när han blev uppryckt till den tredje himmelen – skulle alltsammans vara värdelöst, om de som han arbetade för, skulle gå miste om Kristi nåd, på grund av att han visat otrohet i sitt arbete. Därför försökte Paulus både muntligen och i brev uppmuntra dem som tagit emot Kristus att leva på ett sådant sätt att de kunde bli "otadliga och rena, Guds ostraffliga barn mitt ibland 'ett vrångt och avogt släkte', inom vilket I lysen såsom himlaljus i världen, i det att I hållen fast vid livets ord". (Fil. 2:15,16.)