Både Paulus och Barnabas kände en varm omsorg om dessa, som nyligen hade tagit emot evangelium under deras förkunnelse. De längtade efter att åter få träffa dem. Denna varma omsorg förlorade Paulus aldrig. Även då han befann sig på avlägsna missionsfält långt borta från de platser där han tidigare hade arbetat, kände han alltjämt ansvaret att vädja till dessa omvända att förbli trogna och att fullborda sin "helgelse i Guds fruktan". (2 Kor. 7:1.) Han försökte ständigt hjälpa dem att bli sådana Kristi efterföljare som tillitsfullt utvecklas i sin andliga erfarenhet. De skulle vara starka i tron, ivriga i sitt verksamhetsnit och helhjärtade i sin helgelse åt Gud och i arbetet att befrämja hans rike.