Paulus hade nåtts av rykten om avfällighet inom några av de församlingar som han hade grundat. Detta orsakade honom djup sorg. Han fruktade nu att hans arbete bland dem skulle gå om intet. Under sömnlösa nätter kämpade han i bön och tänkte grundligt igenom det som han hade fått veta om de metoder som användes för att motverka hans arbete. När han fick tillfälle och förhållandena i församlingarna krävde det, skrev han till dessa församlingar och tillrättavisade dem, gav råd och förmaningar och uppmuntran. I dessa brev talade aposteln aldrig om sina egna svårigheter. Ändå får vi tillfälligt några glimtar av hans arbete och hans lidande för Kristi sak. Hudflängning och fängelse, kyla, hunger och törst, faror på land och hav, i städer och i ödemarken från hans egna landsmän, från de icke-judiska folken och från falska bröder – allt sådant hade han fått uthärda för evangelii sak. De hade blivit "smädade", de hade fått "lida förföljelse", de hade blivit "såsom världens avskum, såsom var mans avskrap", de hade varit "rådvilla", "förföljda", "på alla sätt i trångmål", "var stund utsatta för faror", överlämnade "för Jesu skull beständigt åt döden".