Under den här tiden av ängslan för församlingen i Korint hoppades Paulus ändå på det bästa, även om han ibland hade en känsla av djup sorg med tanke på att hans råd och förmaningar kanske hade kunnat missförstås. "Ty väl fingo vi till köttet ingen ro", skrev han senare, "utan vi voro på allt sätt i trångmål, utifrån genom strider, inom oss genom farhågor; men Gud, som tröstar dem som äro betryckta, han tröstade oss genom Titus' ankomst."