Det var Guds avsikt att hans nåd skulle uppenbaras både bland de icke-judiska folken och bland israeliterna. Detta hade klart skisserats i Gamla Testamentets profetior. Aposteln använde några av dessa profetior, då han fortsätter att argumentera. "Har icke krukmakaren den makten över leret", frågar han, "att han av samma lerklump kan göra ett kärl till hedersamt bruk, ett annat till mindre hedersamt? Men om nu Gud, när han ville visa sin vrede och uppenbara sin makt, likväl i stor långmodighet hade fördrag med 'vredens kärl', som voro färdiga till fördärv, vad har du då att säga? Och om han gjorde detta för att tillika få uppenbara sin härlighets rikedom på 'barmhärtighetens kärl', som han förut hade berett till härlighet? Och till att vara sådana har han ock kallat oss, icke allenast dem som äro av judisk börd, utan jämväl dem som äro av hednisk. Så säger han ock hos Oseas: 'Det folk som icke var mitt folk, det skall jag kalla 'mitt folk', och henne som jag icke älskade skall jag kalla 'min älskade'. Och det skall ske att på den ort där det sades till dem: 'I ären icke mitt folk', där skola de kallas 'den levande Gudens barn'." Se också Hos. 1:10.