Under hela sin verksamhet som förkunnare hade Paulus vänt sig till Gud för att få direkt ledning. Samtidigt hade han emellertid varit mycket noga med att arbeta i överensstämmelse med de beslut som det allmänna rådsmötet i Jerusalem hade fattat. Som ett resultat därav "styrktes nu församlingarna i tron, och brödernas antal förökades för var dag". (Apg. 16:5.) Trots den brist på sympati som några visade honom, fann han tröst i övertygelsen att han hade gjort sin plikt när han hos sina medtroende uppmuntrade en anda av trohet, frikostighet och inbördes kärlek. Detta hade ju också visat sig i de frikostiga gåvor som han kunde överlämna till den judekristna församlingens äldste.