Paulus kände alltid en ivrig önskan att arbeta i gemenskap med sina medtroende. Han var mild mot de svaga i tron. Han kände vördnad för de apostlar som hade varit med Kristus och för Jakob, Herrens broder. Han hade beslutat sig för att vara allt för alla människor så långt han nu kunde utan att ge efter på sina principer. När man tänker på allt detta kan man inte förvåna sig över att han lät sig övertalas att avvika från det fasta och bestämda sätt att handla, som han dittills hade följt. Men i stället för att vinna sitt mål att befrämja den inbördes gemenskapen påskyndade han bara den hotande krisen och de lidanden som hade förutsagts om honom. Splittring uppstod mellan honom och församlingens ledare. Församlingen berövades en av sina starkaste pelare och sorg drabbade alla troende i alla länder.