Nu var Paulus i fängelse. Han visste att hans fiender i sitt oresonliga hat inte skulle tveka att använda vilka medel som helst för att röja honom ur vägen. Kunde det vara så att hans arbete för församlingarna hade avslutats? Skulle nu "glupande ulvar" vinna inträde hos dem? Kristi sak vilade tungt på hans sinne. Med stor ängslan tänkte han på de faror som hotade de långt från varandra spridda församlingarna. De stod ju utan allt skydd för just sådana män som dessa som angripit honom i Stora rådet. Djupt bedrövad och nedstämd började han gråta och bedja.