Under de första åren av evangelisk förkunnelse bland de icke-judiska folken hade samarbetet med Paulus och hans medarbetare från några av församlingsledarnas sida i Jerusalem inte varit särskilt hjärtligt. Dessa hade nämligen klängt sig fast vid tidigare fördomar och tankevanor. De hade gått miste om den välsignelse som både de själva och den sak som de älskade skulle ha fått, om de inte, på grund av att de var så angelägna att bevara några få meningslösa former och ceremonier, hade försummat att försöka förena alla delar av Guds församling till en enhet. Fastän de var så angelägna om att skydda församlingens högsta intressen, hade de inte lyckats hålla jämna steg med den utveckling som Gud ville leda dem in i. Efter sitt eget omdöme försökte de nu lägga många onödiga restriktioner på evangelii budbärare. Det uppstod nu en grupp människor som inte var personligen insatta i de växlande förhållandena och de särskilda behov som mötte evangelii förkunnare på avlägsna arbetsområden. Ändå hävdade dessa att de hade auktoritet att kräva av dessa evangelii förkunnare på de avlägsna fälten, att de skulle följa vissa särskilda arbetsmetoder. De menade att den evangeliska verksamheten måste befrämjas i överensstämmelse med deras uppfattning.