I lydnad för Kristi befallning avvaktade de i Jerusalem uppfyllelsen av Faderns löfte – utgjutandet av Anden. De väntade emellertid inte i sysslolöshet. Berättelsen säger att de sedan alltid "var i helgedomen och lovade Gud". (Luk. 24:53.) De samlades också för att framlägga sina böner för Fadern i Jesu namn. De visste att de hade en representant i himmelen, en som talade för dem inför Guds tron. I högtidlig vördnad böjde de sig i bön och upprepade den försäkran de fått: "Vad I bedjen Fadern om, det skall han giva eder i mitt namn. Hittills haven I icke bett om något i mitt namn; bedjen, och I skolen få, för att eder glädje skall bliva fullkomlig." – Joh. 16:23, 24. Allt högre och högre sträckte de ut trons hand med det mäktiga argumentet: "Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som har uppstått; och han sitter på Guds högra sida, han manar ock gott för oss." – Rom. 8:34.