Under Kristi undervisning hade apostlarna lärt sig att förstå sitt behov av Anden. Under Andens fostran fick de sin slutgiltiga utbildning. De gick nu ut för att utföra sitt livsverk. De var inte längre okunniga eller okultiverade. De var inte längre en samling av varandra oberoende enheter eller disharmoniska människor, som stred mot varandra. Deras förhoppningar var inte längre inriktade på världslig storhet. De var "endräktigt" tillsammans: De var av "ett hjärta och en själ". (Apg. 2:46; 4:32.) Kristus fyllde deras tankar, utvidgandet av hans rike var deras mål. Till sinne och karaktär hade de blivit lika sin Mästare. Omvärlden "kände igen dem och påminde sig att de hade varit med Jesus". (Apg. 4:13.)