De skeppsbrutna blev vänligt mottagna av de infödda på Malta. "De tände upp en eld", skriver Lukas, "och togo oss alla med sig dit för det påkommande regnets och för köldens skull." Paulus var bland dem som hjälpte till för att göra det bekvämt för andra. När han hade samlat ihop ett fång torra kvistar lade han dem på elden och då "kom i följd av hettan en huggorm fram därur och högg sig fast vid hans hand". De som stod omkring honom blev mycket förskräckta. De såg på kedjorna att Paulus var fånge och de sade till varandra: "Helt visst är denne man en dråpare, som rättvisans gudinna icke tillstädjer att leva, om han nu ock har blivit räddad undan havet." Paulus skakade emellertid av sig ormen i elden och påverkades inte på något sätt av ormbettet. Folket som visste hur giftig denna orm var, väntade att få se honom falla död till marken vilket ögonblick som helst. Men "när de efter lång väntan fingo se, att intet ont vederfors honom, ändrade de mening och sade, att han var en gud".