Ända in i det sista bekräftade Paulus' liv sanningen i hans ord till korintierna: "Den Gud som sade: 'Ljus skall lysa fram ur mörkret', han är den som har låtit ljus gå upp i våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall kunna sprida sitt sken. Men denna skatt hava vi i lerkärl, för att den översvinnliga kraften skall befinnas vara Guds och icke något som kommer från oss. Vi äro på allt sätt i trångmål, dock icke utan utväg; vi äro rådvilla, dock icke rådlösa; vi äro förföljda, dock icke givna till spillo; vi äro slagna till marken, dock icke förlorade. Alltid bära vi Jesu dödsmärken på vår kropp, för att också Jesu liv skall bliva uppenbarat i vår kropp." – 2 Kor. 4:6-10. Han litade inte på sig själv utan på den helige Andes närvaro och inflytande som fyllde hans sinne och kom alla hans tankar att underordna sig Kristi vilja. Profeten förklarar: "Den som är fast i sitt sinne bevarar du i frid, i frid; ty på dig förtröstar han." – Jes. 26:3. Den himmelska frid som strålade ut från Paulus' ansikte vann många människor för evangelium.