Aposteln glömde sina egna lidanden som snabbt närmade sig, i sin omsorg om dem som han stod i begrepp att lämna att själva ta upp kampen mot fördomar, hat och förföljelse. De få troende som följde honom till avrättningsplatsen försökte han styrka och uppmuntra genom att upprepa de löften som hade getts till dem som blir förföljda för rättfärdighetens skull. Han försäkrade dem att ingenting skulle gå om intet av allt det som Herren hade talat om sina prövade och trogna efterföljare. Under en kortare tid kanske de skulle komma att känna sig nedtryckta på grund av många frestelser. De kanske skulle komma att få sakna alla slags jordiska bekvämligheter, men de kunde bli uppmuntrade av en försäkran om Guds trohet och kunna säga: "Jag vet på vem jag tror, och jag är viss om att han är mäktig att för 'den dagen' bevara vad som har blivit mig betrott." – 2 Tim. 1:12. Snart skulle prövningarnas och lidandets natt vara slut. Då skulle fridens och den fullkomliga dagens morgon gry.