Paulus, som har återköpts med Kristi offer och blivit renad i hans blod och fått ikläda sig hans rättfärdighet, känner inom sig själv att hans själ är dyrbar i Återlösarens ögon. Hans liv är fördolt med Kristus i Gud. Han är övertygad om att den som besegrat döden också kan bevara det som har anförtrotts åt honom. Han klänger sig fast vid Frälsarens löfte: "Jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen." Hans tankar och förhoppningar är riktade mot hans Herres andra ankomst. Och då dödens svärd faller och dödens skuggor sänker sig över martyren, sträcker sig hans sista tanke, såsom hans tankar många gånger tidigare, till uppståndelsens morgon, till Livgivaren som skall hälsa honom välkommen till de återlöstas glädje. Tjugo århundraden har gått sedan den åldrande Paulus offrade sitt liv för Guds ords och Jesu Kristi vittnesbörds skull. Ingen har för kommande släkten återgett de sista scenerna i denne helgade mans liv, men inspirationen har för oss bevarat det vittnesmål som han avlade på dödsdagen. Som en trumpetfanfar har hans röst ljudit genom tidsåldrarna sedan den tiden. Hans mod har uppmuntrat tusentals av Kristi vittnen att förbli trogna. Det har hos tusentals nedtryckta människor väckt ett eko av hans egen segerglädje: "Ty själv är jag nu på väg att offras, och tiden är inne, då jag skall bryta upp. Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat mitt lopp, jag har bevarat tron. Nu ligger rättfärdighetens segerkrans till reds åt mig, och Herren, den rättfärdige domaren, skall giva den åt mig på 'den dagen', och icke åt mig allenast, utan åt alla som hava älskat hans tillkommelse." – 2 Tim. 4:6-8.