Det fanns en tid i Petrus' liv, då han inte var villig att bära något kors i Jesu efterföljd. När Frälsaren talade om för apostlarna vad som förestod honom av lidande och död utropade Petrus: "Bevare dig Gud, Herre! Ingalunda får detta vederfaras dig." – Matt. 16:22. Det var självömkan som kom Petrus att rygga tillbaka från att ha gemenskap med Kristus i lidandet och som kom honom att omedelbart protestera. Det blev en bitter upplevelse för aposteln och något som han bara så småningom förstod, att Kristi liv på jorden skulle vara fyllt av lidande och förödmjukelse. Men det var i smältdegelns eld som han skulle få lära sig det. Men när hans en gång så aktiva kropp blivit böjd av många års bördor och påfrestningar kunde han skriva: "Mina älskade, förundren eder icke över den luttringseld som är tänd bland eder, och som I till eder prövning måsten genomgå, och menen icke, att därmed något förunderligt vederfares eder; utan ju mer I fån dela Kristi lidanden, dess mer mån I glädja eder, för att I ock mån kunna glädjas och fröjda eder vid hans härlighets uppenbarelse."