Apostlarnas fiender kunde inte annat än vara övertygade om att Kristus hade uppstått från de döda. Bevisen var alltför uppenbara för att kunna betvivlas. Inte dess mindre förhärdade de sig och vägrade att ångra det fruktansvärda brott som de hade begått, då de utlämnade Jesus till att dödas. De judiska rådsherrarna hade fått övertygande bevis om, att apostlarna talade och handlade under gudomlig inspiration. De avvisade emellertid ihärdigt det evangeliska budskapet. Kristus hade inte kommit på det sätt som de hade väntat. Även om de tidvis hade varit övertygade om att han var Guds Son, hade de avvisat denna övertygelse och korsfäst honom. I sin barmhärtighet gav Gud dem ytterligare bevis. Nu fick de åter ett tillfälle att vända sig till honom. Han sände apostlarna för att tala om för dem att de hade dödat Livets furste. I denna fruktansvärda anklagelse gav han dem åter en kallelse till ånger och omvändelse. Men de judiska lärarna kände sig säkra i sin egen rättfärdighet. De vägrade att medge, att de män som anklagade dem för att ha korsfäst Kristus, talade under den helige Andes ledning.