Eftersom de hade valt att motsätta sig Kristus, blev varje ny vägran för prästerna ytterligare ett skäl till att fortsätta i samma riktning. Deras egensinnighet blev mer och mer avgjord. Det var inte så att de inte kunde ge efter. De kunde ge efter, men de ville inte. Det var inte enbart på grund av att de var skyldiga och förtjänade döden, inte enbart därför att de hade dömt Guds Son till döden, som de blev avskurna från frälsningen. Det var på grund av att de stålsatte sig i oppositionen mot Gud. De förkastade ihärdigt ljuset och undertryckte Andens övertygelse. Det inflytande som styr olydnadens barn verkade i dem. Det kom dem att avvisa de män genom vilka Gud verkade. Den elakartade karaktären i deras uppror intensifierades av varje följande handling av motstånd mot Gud och mot det budskap som han hade gett sina budbärare att förkunna. För varje dag som de vägrade att ångra sig och ändra på sin attityd förstärkte de judiska ledarna sitt uppror och beredde sig för att skörda det som de hade sått.