Efter Frälsarens himmelsfärd var känslan av den gudomliga närvaron, full av kärlek och ljus, alltjämt hos dem. Det var en personlig närvaro. Jesus, Frälsaren, som hade vandrat med dem, talat med dem, deltagit med dem i bön, uppmuntrat dem och tröstat dem, hade farit upp till himmelen, medan han gett dem löftet om sin frid. När ljusmolnet slöt sig om honom hade hans ord nått fram till dem: Se, jag är med eder alla dagar intill tidens ände. – Matt. 28:20. Han hade uppstigit till himmelen i mänsklig gestalt. De visste att han nu befann sig inför Guds tron och alltjämt var deras vän och Frälsare. De visste att hans sympatier var oförändrade, att han för alltid skulle identifiera sig med den lidande mänskligheten. De visste att han inför Gud åberopade sitt blods förtjänster, hur han visade sina sårade händer och fötter som en påminnelse om det liv som han hade betalat för sina återlösta. Denna tanke gav dem kraft att uthärda förföljelse för hans sak. Deras förening med honom var starkare nu, än då han personligen var hos dem. Ljuset, härligheten och kraften av en inneboende Kristus lyste ut från dem så att människor, när de såg dem, förundrade sig.