Efteråt hade Ananias och Safira bedrövat den helige Ande, genom att ge efter för girighet. De började ångra sitt löfte och förlorade snart det värdefulla inflytandet av den välsignelse som värmt deras sinnen med en önskan om att göra mycket för Kristi sak. De menade att de hade förhastat sig, att de borde ompröva sitt beslut. De samtalade om saken och beslöt att inte uppfylla sitt löfte. De såg emellertid att de som sålde vad de ägde för att tillgodose sina fattigare trosfränders behov fick högt anseende bland de troende. Eftersom de skämdes för att låta sina trossyskon veta att de i sin själviskhet var missnöjda med det som de högtidligt hade helgat åt Gud, beslöt de frivilligt att sälja sin egendom och förege sig skänka hela summan till den allmänna fonden, medan de i själva verket tog undan en stor del av den för egen del. Därigenom skulle de tillförsäkra sig underhåll från den allmänna fonden och samtidigt vinna sina trossyskons stora uppskattning.