Hur ofta har vi inte sett slående exempel på detta! När den ädla och vältaliga Stefanos på Sanhedrins, det judiska Stora rådets, ingivelse stenades till döds, var den yttersta konsekvensen av denna tragedi ändå inte en förlust för evangelium. Det himmelska ljus som lyste upp hans ansikte och det gudomliga medlidande som besjälade hans bön träffade de fanatiska rådsherrarna som ett skarpt svärd och överbevisade dem. Och Saul från Tarsos, farisén som så ivrigt hade förföljt de kristna, blev ett utvalt redskap att föra ut Kristi namn till hedningar och kungar och Israels folk (Apg 9:15). Saul bytte namn till Paulus och långt senare skrev han som en gammal man från sitt fängelse: "De flesta av bröderna har genom min fångenskap stärkts i sin tro på Herren, så att de vågar predika Guds ord ännu mera oförskräckt än förut. Visst finns det en del som förkunnar Kristus för att de är avundsjuka och vill ställa till bråk. En del däremot har goda avsikter, och de förkunnar av kärlek; de vet ju att jag är satt att försvara evangeliet. Men de andra är bråkmakare och talar om Kristus inte av rena motiv utan för att göra det svårare för mig i min fångenskap. Än sen? Falska eller hederliga syften – i vilket fall som helst blir Kristus förkunnad, och det gläder jag mig över" (Fil 1:14-18). Genom den fångenskap Paulus uthärdade blev evangelium utbrett i fjärran trakter, till och med i det kejserliga palatset vanns människor för Kristus.